Forskkningsprojekten handlar om keratokonus, en ögonsjukdom som debuterar under ungdomsåren. Keratokonus drabbar båda ögonen och orsakar både nedsatt synskärpa och nedsatt synkvalitet då sjukdomen ger ett uttalat brytningsfel som förvränger bildupplevelsen. Sjukdomen är av progredierande karaktär, dvs den försämras över tid. Oftast sker försämringen under de första 10 år för att därefter avstanna. Vissa progredierar knappt alls, vissa progredierar desto mer och vissa upplever ett dramatiskt fölopp som slutar i blindhet och behov av hornhinnetransplantation. De flesta som har keratokonus har en sänkt livskvalitet och drabbas oftare av psykiatriska sjukdomar såsom depression och ångest.
Keratokonus kan stoppas med en kirurgisk ljusbehandling som kallas ”corneal crosslinking” och endast de som har en aktiv (progredierande) sjukdom behöver behandling. Crosslinking är en smärtsam behandling och har vissa risker och är därmed indicerad endast hos de som har behov av behandling. Vi bedriver forskning både gällande diagnostik av progress och behandling med crosslinking.
Projekt 1
Med ny diagnostisk utrustning så kommer vi att analysera mätdata på många patienter med keratokonus för att optimera diagnostiken av de som har en aktiv sjukdom och därmed har behov och nytta med crosslinking. Det är av mycket stort värde att hitta de med aktiv sjukdom så tidigt som möjligt för att förhindra synförlust. En tidig behandling bevarar synen vilket är av fundamentalt värde för patienterna vilket ökar livskvaliteten och ger möjlighet till ett liv utan synhandikapp.
Projekt 2
För att optimera behandlingsmetoden med crosslinking så genomför vi en randomiserad behandlingsstudie med två olika protokoll. Vi jämför standardprotokollet som är orginalprotokollet från 2003 som fortsatt används frekvent. Detta protokoll är dessutom oftast referensprotokoll vid klinisk forskning. Vi anser att det har vissa nackdelar då detta protokoll har en tendens att förtunna hornhinnan under behandlingen vilket kan ge en överdriven behandlingseffekt med ärrbildning och kan även skada hornhinnans endotelceller som ansvarar för att hornhinnan ska vara klar. Skadas dessa celler finns risk för behov av hornhinnetransplantation. Vi jämför detta protokoll mot ett protokoll som vi använt vid Skånes Universitetssjukhus sedan ett 10-tal år tillbaka. Vi vet att vårt lokala protokoll ger möjlighet att behandla även de med tunnare hornhinnor och därmed ger möjlighet till fler patienter att få behandling med crosslinking. Vi ställer nu dessa två protokoll mot varandra där vi analyserar behandlingseffekt och säkerhetsparametrar för att förstå om vårt lokala protokoll är fullvärdigt.
Ingemar Gustafsson
