Hjärnhinneinflammation

Hjärnhinneinflammation som komplikation till öroninflammation

 Öroninflammation är den vanligaste bakteriella infektionen hos barn, men förekommer i alla åldrar. I många fall läker infektionen utan behandling, men ibland sprider den sig och en farlig komplikation uppstår. Det finns många typer av komplikationer, men den mest fruktade är hjärnhinneinflammation. Hjärnhinneinflammation kan också uppstå av andra orsaker, och det är dåligt utforskat hur stor andel av alla hjärnhinneinflammationer som uppstår till följd av öroninflammation. I svenska riktlinjer står det att alla patienter som läggs in på sjukhus med hjärnhinneinflammation ska undersökas i öronen. De bör även få hörseln kontrollerad i efterförloppet, eftersom hörselnedsättning är ett vanligt bestående men efter öroninflammation. Bakåtblickande studier visar dock att såväl öronundersökning som uppföljande hörselprov missas i ungefär hälften av fallen. Förbättrad kunskap om huruvida öroninflammation föreligger (och i förlängningen hur stor andel av alla hjärnhinneinflammationer som är öronutlösta) och vad som händer med hörseln är viktig såväl ur ett individuellt perspektiv som ur ett samhällsperspektiv. För individen innebär diagnostik av en eventuell öroninflammation att man kan göra hål på trumhinnan och tömma ut det var som finns bakom, vilket innebär snabbare utläkning av infektionen och kanske även en minskad risk för bestående hörselnedsättning. Ur ett samhällsperspektiv är ökad kunskap om komplikationer till öroninflammation viktig när man författar behandlingsrekommendationer för öroninflammation och ska ta ställning till vilka infektioner som ska behandlas med antibiotika.

Vi har nyligen avslutat en bakåtblickande studie omfattande alla patienter i Skåne som drabbats av hjärnhinneinflammation mellan år 2000 och 2017, men driver också sedan 2018 en framåtblickande studie avseende samma patientgrupp. I den ser vi till att alla patienter genomgår öronundersökning och vid behov får gjort hål på trumhinnan. Vi följer också upp samtliga patienter med hörselprov och immunprov. I den bakåtblickande studien saknades ofta öronundersökning, och då fick vi förlita oss på röntgenundersökningar för att få en uppfattning om andelen öronutlösta hjärnhinneinflammationer. Sammantaget uppskattades att öroninflammation låg bakom 1/3 av alla hjärnhinneinflammationer, men i den framåtblickande studien kommer vi att på ett säkrare sätt kunna fastställa denna andel. Vi hoppas också kunna få en bättre uppfattning om vilka bakterier som orsakar infektionerna, och härigenom försöka förstå varför det i den bakåtblickande studien såg ut som att antalet hjärnhinneinflammationer bland vuxna ökar. Eftersom alla patienter får återbesök med hörselprov kommer vi också att ha en bättre uppfattning om vad som händer med hörseln, och eftersom vi träffar patienterna har vi också möjlighet att fråga dem om en eventuell hörselnedsättning är nytillkommen, något som ofta inte gick att avgöra i den bakåtblickande studien.

Sammantaget hoppas vi genom den pågående studien kunna få ökad kunskap om en ovanlig men mycket farlig infektion som ofta är utgången från en vanlig och till synes banal infektion.